Identitetskrisen är över

Har så länge jag kan minnas drabbats av depressioner. Minns alla nätter jag suttit vid älven å bara låtit tårarna rinna för att jag var för rädd att besvära mina vänner. Känt mig som många gör; helt ensam.

 

Tränat med målet att duga i andras ögon (för att bli snygg helt enkelt), tappat hungerkänslor och svultit mig. Har utan sömn vandrat till jobbet och förbannat att jag var för feg att dränka mig i älven.

 

 

Vändningen kom konstigt nog när min bästa vän sen många år tillbaka meddelade mig att jag var en dålig vän och inte ville umgås längre. Det tog mig hårt, efter säkert en vecka av självhat (kan inte förklara känslan på annat sätt) fick jag reda på att denna vän även pratat skit om mig. Jag vart först förbannad, förstod människan inte hur dåligt jag mått över det här? Hur vedervärdig min spegelbild har varit, hur jag plågat mig?

 

Vi var lika goda kålsupare, fast jag fick klara mig utan en ursäkt, det var ingenting jag var värd.

 

Månaderna efter var jag väldigt vilsen. Vad var sant, var jag kanske en dålig människa och vän? Påväg ner i rännstenen, falsk, självisk, självcentrerd,  whittrash, korkad, dryg, elak, överdriven, jobbig, tråkig, värdelös och rakt igenom vidrig? 

 

Konstigt hur dessa tankar kunde leda till att jag nu mår bättre än jag gjort på år. Med tiden fick jag ett lugn, alla dessa fantastiska människor runt mig som stannade för min skull. De lät mig vara sårad. Jag behövde inte dra ett pressat skämt som att jag inte brydde mig, jag fick bara va. Men aldrig gräva ner mig, aldrig övertyga mig själv om att jag är en hemsk människa. För verkligheten är en helt annan. All tvivel på om jag är en bra människa försvann med tiden.

 

 

"Alla gör vi misstag, men låt det aldrig definiera vem du är". Sa en otroligt fin och varmhjärtad vän till mig.

 

Att våran vänskap tog slut blev så småningom en nystart för mig, jag slutade vara ledsen över de. Jag bad aldrig om att få en ursäkt, jag insåg fort att det inte skulle få mig att må bättre. Min ursäkt var ärlig och jag står fortfarande för varenda ord, det var det som betyde något för mig.

Jag fick plötsligt chansen att fundera över vem jag är. Skapa en uppfattning om vad i livet som är viktigt för mig. Det visade sig att jag är en ganska fri själ, plugga och skaffa ett välbetalt jobb gör inte mig lycklig. Jag struntar i mycket av det materiella i livet, märket på kläderna och hur mycke pengar mitt jobb genererar.

Min lycka ligger i upplevelserna i nuet. Jag är godhjärtad och perfekt precis som jag är, lite smygfet och finnig. Utväxt till öronen och fattig som en kyrkråtta. Jag mår inte bra av att känna agg. Jag tror att om man bryr sig om en människa finns den alltid med, än hur tiden går och hur ofta eller sällan man hörs av. Jag tycker om att samla vänner och träffa nya. Min dörr står alltid öppen. Jag kan hjälpa en alkolist mitt i stan då ingen bryr sig. Sitta och prata med en uteliggare. Äta utan skuldkänslor. Gymma för det mår jag bra av. Njuta av utsikten vid älven för att det är vackert. Titta förbi familj och släkt men en blomma. Det och mycket mer är viktigt för mig.

Jag har fått en sorts acceptans gentemot min omgivning som tidigare gick ut på att döma och förlöjliga.

 

jag förr, skillnaden är att jag inte önskar jag kunde såra någon tillbaka längre. Jag har släppt så mycke ilska.

 

Jag har så länge jag kan minnas haft mycke ilska/hat inom mig, förakt mot både mig själv och andra människor. Hånat känslor, sett ner på svaga och rakt igenom varit en bitter å olycklig version av Malin. Det var den jag var bara, alltid varit kommer alltid vara. Sarkastisk, lätt mongo och rädd för att ses som svag. Det var inte på grund av de jag umgicks med, hen är en väldigt fin vän på alla sätt och vis. Omtänksamma och ställer upp.. ja helt enkelt en fin människa.

Har man varit den bittra vännen länge nog är det dock svårt att släppa den bilden man har av sig själv. Så man fortsätter vara den människan när man träffas igen. Klyschan,  "det är inte du, det är jag" passade för mig.

 

Min tid med flaskan som "prio ett" var fort över.

Jag insåg snabbt att jag inte drack för att dränka mina sorger.

Utan jag drack för att där fick jag min chans

att men andra människor forma en annan version av Malin.

 

 

Det var inte lätt, en kompis som fort blev som en bror till mig sa nyligen;

"Malin du har förändrats otroligt mycket,  kommer du ihåg första gången jag skulle ge dig en kram" 

Det gjorde jag inte. 

"Du sa, rör mig inte om du inte tänkt ligga med mig, jag tycker inte om att folk tar i mig. Nu springer du fram för att ge kramar till folk"

 

 

 

Jag kan inte se mig själv som den människan längre, hon som är övertygad om att ensam är stark. Kärlek är för de som är för fega för att stå på egna ben.

Jag har lärt mig att jag är en otroligt kärleksfull människa, jag är den sortens person som jag förut hånlog åt. Ett litet glädjepiller som vill alla väl och sprider kärlek kring sig. Visst folk som jag trott varit vänner har lurat och utnyttjat mig. Men jag har växt något så kopiöst, jag ser inte längre folk som idioter tills motsatsen är bevisad.

 

Visst blir jag fortfarande arg och irriterad. Men jag låter inte ilskan ta över och definiera vem jag är. Jag har inget intresse av att återgå till den människan jag var, osäker och arg. Jag älskar livet, min familj och mina vänner. Det är inget fel att visa det eller att säga till någon man håller kär "men gumman va du är snäll". Att visa kärlek med ord och handling, det gör mig till en bättre och mycket lyckligare människa.

 

 

Visst jag är fortfarande ett mongo, sarkastisk och kan ibland (ofta) vara på tok för stor i käften. Jag är fortfarande samma person, men en lyckligare variant. Driver/jävlas/retas ofta, klagar på allt onödigt (som att jag är för lat för att gå och köpa chips) och slänger ur mig korkade saker mest hela tiden. Jag känner mig bara inte olycklig längre.

 

Hitta en gammal bild, tycker jag ler oftare på bild nu mera. 

 

Harne haj 

Du skulle visst ha varit värd en ursäkt om någon ursäkt hade funnits att ge. Men det är svårt att ge en ursäkt för något jag inte har gjort eller för den delen ens sagt.

Enda negativa jag någonsin har sagt om dig var när jag har beklagat mig över hur ledsen jag blev när du slutade att svara ja eller för den delen vara med oss när vi frågade dig. Eller när du fick mig att känna mig som om jag inte var din vän längre, för du gav mig känslan av att du inte ville prata med mig på slutet. Som om jag inte fanns längre, att jag helt enkelt inte passade in i ditt liv längre. Jag kunde aldrig någonsin förstå varför. Ja jag beklagade mig över det för att försöka förstå. Men jag sa aldrig någonsin något elakt om dig för det har jag aldrig någonsin kunnat göra, och jag kan inte ens göra det nu efter hur allting slutade. Och det är inte att snacka skit om dig.

Jag gissar på att du blev ledsen över att jag tackade nej till att lyssna på dig när du ville förklara. Men allt hade blivit så konstigt att jag var rädd att vi skulle skiljas som ovänner. Jag kan be om ursäkt för det, det var egoistiskt av mig att göra så för du hade all rätt i världen att få förklara dig.

Du har inte alltid varit en dålig vän Malin, snarare du var den bästa vän man kunde ha. Och att du var det mest värdefullaste jag hade faktiskt tills det börja skära sig i vår vänskap vid 2013. Jag brukade för tusan skryta om att du var min absolut bästa vän för i min värld var du bästa personen i hela världen och jag var alltid så stolt över att kunna kalla dig min vän. Överaskningsfesten du gav mig när jag fyllde år och med penistårtan du och mita gjorde och när du fick emelie att komma är den finaste pressent/minne jag har fått i pressenr. Men du kanske har glömt bort det.

Jag var tvungen att göra det val jag gjorde, att säga upp våran vänskap för du var inte då den Malin som jag var van vid. Saker du gjorde och sakerna jag fick höra från okända personer att du sa om mig sårade mig. Jag kan också förstå att du inte tyckte jag var en bra vän under den tiden. Att jag också kanske gjorde något som sårade dig som jag inte är medveten om. Men handen på hjärtat, ärligt talat du måste väll ha märkt hur dåligt det var? Att vi två inte var som vi en gång var, att allt började falla i sär?

Du väljer själv om du vill tro på mig eller inte, men jag har aldrig någonsin snackat skit om dig eller sagt något elakt om dig. Jag vet det var hårt att säga att du inte var någon bra vän längre, och det är jag ledsen över men samtidigt kände jag så och att ljuga har jag aldrig gillat att göra. Förlåt jag hade kunnat valt ett bättre ord. Men om det ordet fick dig att börja vakna upp så var det värt att göra valet jag gjorde och säga det som jag har sagt.

Om du fortfarande är arg/inte tror på mig/konfrontera mig och få svar på det skitsnack du har fått höra att jag har sagt/eller om det är något annat du vill prata om så vet du vart jag finns och hur du får tag på mig. Hade varit bättre om du hade orkar prata med mig istället för att skriva på bloggen.

Och nej jag är inte arg/sur/ledsen/irriterad/eller någon annan negativ känsla. Jag orkar bara inte skriva ut smilysar då det inte passar i en sådan text :) ifall du skulle komma ihåg alla tusen smilysar jag kunde få in i en text :p